"taju kankaalla"
Rauman taidemuseo 15.9.–14.10.2007Jukka Alapoti
Henri Hagman
Auli Järvelä
Tarmo Paunu
Sini Vihma
Helvi Tiisala
Måleriet som en manifestation
text: Carolus Enckell
Då konstnärer samlar sig i grupp, för att ställa ut sina
verk tillsammans, handlar det vanligen om en vilja att
manifestera någonting gemensamt i deras konst. Detta
sätt att förfara har varit speciellt kännetecknande för
den moderna eran i konsthistorien. Ofta har det varit
grupperingar som vid sidan av sin utställningsverksamhet
också publicerat tryckalster för att göra sig och sina
avsikter klarare, samtidigt som man ansett att själva
manifestationen på detta vis fått större slagkraft. Alla
större paradigmskiften under 1900-talet i konsten
har föregåtts av grupperingar och tidskrifter i vilka
konstnärernas ideer och tankar framlagts.
I dag då konstnärerna i stort sätt förlorat sin
autonomitet och konsten istället bestäms av konst-
institutionerna, har konstnärsgruppen som fenomen
försvunnit och istället strävar konstnären, som individ,
att nå berömmelse genom aktiv marknadsföring och
uppskruvad utställningsverksamhet. Mediapublicitet
och konstnären som produkt är den strategi dagens
marknadsekonomiska bas i samhället förutsätter
av konstnären. Nyhetsbehag och kommersialitet
styr konstens utveckling. Konstnärerna har förlorat
sin självständighet, och efterfrågan har blivit
bestämmande för konstnärens exsistens.
Det är därför glädjande att märka att några
konstmålare ur en yngre generation samlat sig
samman under rubriken ”Taju kankaalla”. Denna
kryptiska rubrik innehåller en dubbelmening; antingen
som ett slanguttryck för medvetslöshet eller mer
bokstavligt tolkat ”sätta medvetandet på en duk”.
Uttrycket är problematiskt eftersom den som inte
förstår vitsen i detta, lätt uppfattar uttrycket enbart i sin
egentliga betydelse. Och då blir rubriken oförståelig.
Ännu mer kryptiskt blir detta då man märker att
utställningens namn är det enda skrivna påstående
gruppen visar fram.
Låt oss försöka oss på en tolkning. All konst handlar
ju sist och slutligen om olika tolkningar av konstnärens
medvetande eller kunskap, översatta till konstverk.
Om man vill tolka denna grupps utställningsrubrik
som ett påstående, kan man naturligtvis se saken så
att själva måleriet, i sig själv, handlar om att utvidga
sitt medvetande. Att målandet till sin karaktär inte går
ut på att utnyttja sina kunskaper utan istället strävar
till att utvidga dem. Måleri är inte information i dess
konventionella betydelse utan ny kunskap genom
upplevelse.
Det är detta jag tycker mig skönja då jag tittar på
dessa konstnärers måleri. Jag tycker mig se, trots
olikheterna i deras måleri, en vision om duken som en
projektionsyta för något de trots alt har gemensamt,
nämligen det sinnliga som estetisk norm. Därför
kan man också påstå att den tro på färg och yta,
antingen den är mer figurativ och berättande eller
mer abstrakt, är ett ställningstagande för måleriet som
ett alternativ till den bildvärld eller erfarenhetsvärld
som idag domineras av teknologi och reproduktiva
bildtekniker, där det visuella är helt underställt det
litterära innehållet.
Museopedagogiska workshop med Raumas Freinet-skola. Paunus och Vihmas målnigar
